Jag med, tydligen...

Har en timme över innan dagen startar, så jag kan väl lika gärna göra som alla andra; jag startar en blogg. Jag kan inte påstå att jag vet vad eller hur mycket jag kommer skriva här, men det märker vi. Jag har funderat på att skaffa en blogg i mer än ett år, och ångrar lite att jag inte gjorde det i augusti 2008, eftersom jag då faktiskt skulle ha haft något att skriva om.

Då skulle jag ha kunnat skriva om hur det var att åka bort. Hur det kändes att inte träffa sin familj eller ens prata svenska mer än en gång i veckan på msn. Hur det kändes att åka till ett annat land och flytta in i en familj jag aldrig ens pratat med innan. Jag skulle kunna ha skrivit om hur mycket Québec-franska verkligen skiljer sig från den lilla franska jag hade lärt mig i skolan. Jag skulle ha skrivit om hur jag förändrades från den blyge killen som hellre gick pinknödig i en timme än att fråga vart toaletten fanns, till en mer öppen, framåt person som kanske till och med vågar le åt nytt folk, om jag råkar vara på bra humör. Jag skulle också ha kunnat berätta lite om mitt på den tiden rätt så intressanta kärleksliv, om varför man inte ska bli ihop med sin värdsyster (dottern i familjen jag bodde hos) utan att hennes föräldrar vet något. Jag skulle kunna ha skrivit om skolan, hur mycket uppmärksamhet man får som utbytesstudent, uppmärksamhet som blir det man gör den till; med ett leende blir den väldigt positiv, blir man skrämd blir den väldigt snabbt negativ. Jag lärde mig att även om folk kanske kommer fram till en för att fråga vem man är får man inga kompisar utan att själv bjuda till lite, men om man väl gör det, så går det fort. Självklart kanske många tycker, men innan jag fattade det hade jag väldigt svårt för att göra bort mig. Dansa på en fest? Aldrig att jag gjorde det innan. Nu tror jag att jag dansar lika så mycket (om än kanske inte lika bra) som vet som helst. Också alla resor; New York tre gånger på 5 månader, Québec, Montréal, Ottawa, jul/nyår i Västindien och speciellt den fantastiska veckan i Toronto hade nog tagit upp en eller annan spaltmeter. Men framförallt hade jag nog skrivit om hur jag träffade min nuvarande tjej, Mylène.

Det hade jag nog skrivit om om jag hade startat bloggen för ett och ett halvt år sedan, men nu får ni nöja er med mitt lite lugnare liv hemma i Tostared, med skollukens vanliga rutin, med gymmet och kompisar. Kanske kommer jag också berätta någon gammal historia från mitt år i Canada eller något annat mer intressant, men det märker vi som sagt.